Det är underligt hur mycket man kan ändras när det blir för mycket. För två månader sen var jag som vanliga jag, avskydde insekter, funderade på alla faror som fanns i världen och nöp i varje yta på kroppen för att kolla att den satt på rätt ställe och inte visade något tecken på dödlig sjukdom. Men jag klarade i alla fall av att gå och handla.

Idag när finastekillens familj och jag var och handlade fick jag en panikångestattack i affären för att det blev stressigt när vi skulle välja varor... Hur hanterar man det? Hur förklarar man för omgivningen att valet mellan grillolja och pulvermarinad eller fläsk och nöt får en att kallsvettas och kippa efter andan? Jag vet inte ens själv varför jag känner sån oro.

Det är skitjobbigt att inse att man inte orkar med det minsta lilla press. Saker som skulle få mig att sucka förut gör mig helt handikappad nu. Precis som om jag har förvandlats från människa till mask.

Jag är inne på andra veckan av min medicin. Nästa vecka ska bli den värsta innan det blir bättre sa läkaren jag pratade med. Ser verkligen fram emot att få se resultatet när medicinen verkar som den ska och man kan bli människa igen.

Det blir bättre har jag hört.....sa masken.

Jag funderade lite på wikipedias artikel om serotonin som jag länkade i förra inlägget. I slutet av artikeln skriver de att den dåliga effekten av sån medicin är att man kan leva i en ogynnsam miljö och "trivas" ändå. Varför ska man vilja det egentligen? Är inte kravet på att man borde klara av att göra trehundrafyrtioåtta saker samtidigt det egentliga problemet? Kanske försöker jag bara slippa undan min medicin eller så har jag en poäng. Jag läste i alla fall att ingefära kan ha en bra effekt på halsbränna, provar nog det ändå.

Hej världen!

Jag har haft fullt upp med min bångstyriga kropp de senaste dagarna. Att jobba, plugga och försöka vara den bästa jag varje dag är mer än vad den här kroppen orkar. Korkat nog har jag inte lyssnat på kroppen alls (ångestattacker och illamående) så till slut fick den nog och simulerade en hjärtinfarkt (inte riktigt men nästan). På tisdag morgon hade jag ett blodtryck på 158/90 och110 i puls. Hjärtklappning och smärta i bröstet. Efter en massa blodsugande, väntande och klämmade på akuten fick jag åka hem efter 5 timmar. "Vi ska kolla lite extra på hjärtat, du får en kallelse".  Nästa dag händer samma sak igen, bara att kroppen blev tung, ostadig och snurrig i bollen. Tillbaka till akuten, WOHOO!!... Mera nålstick och sladdar på bröstkorgen. De hittade inget fel på mitt hjärta, för det är nog som det ska. Jag fick stanna kvar över natten, de ville kolla mer på mig men klockan var halv elva på kvällen. Nästa dag (idag) fick jag prata med en läkare som fixade en psykiatriker åt mig. Han frågade massor om har jag jobbar/pluggar/äter osv. Han sa "Plugga 100% och jobba 40%, det är ju 140% du ska klara av. Du tycker inte du ställer lite höga krav på dig själv?". "Jo snälla psykfarbrorn" ville jag säga, "med facit i hand inser jag att det är för mycket". Jag fick två mediciner mot ångesten. En långverkande som jag ska äta i minst ett halvår och en som jag ska ta ifall jag får en ny attack.

 

Psykiatikern sa även att det är många som har samma problem som jag men att det är få som pratar om att de mår dåligt, speciellt när de mår såhär. Det finns ju fortfarande nån slags idé om att man borde klara sånt här med lite "karaktär". Jag är inte "svag" eller "hysterisk". Jag har ett underskott på serotonin och har tagit på mig för mycket helt enkelt. Hade inte kroppen sagt ifrån nu kanske jag hade blivit utbränd istället och varit tvungen att vara sjukskriven en längre tid (om man får vara det nu för tiden?).

 

Tur att man ser så bra ut i sjukhuskläderna ;)

 

Jag är hemma nu i alla fall, i morgon ska jag börja med den nya medicinen och hoppas på att jag slipper de hemska biverkningarna jag läste om i bipacksedeln. Puss kram!